den här helgen har knäckt mig.
den här helgen har fått mig att må så sjukt dåligt.
jag har blivit knäckt.
av en person jag aldrig trodde skulle knäcka mig.
jag har blivit skrattad i ansiktet för de känslor jag har.
blivit utskrattad och utskämd.
personen har lekt med mitt liv.
med mina känslor, med mitt psyke.
jag hade så sjukt mkt förhoppningar.
det värsta är att personen inte bryr sig ett skit, över de felen den har gjort mot mig.
utan fortsätter att skratta mig i ansiktet.
efter den dagen, har jag inte sovit något om nätterna och bara gråtit.
folk tror säkert jag är löjlig som regarerar såhär, men ens känslor kan man aldrig kontrollera.
jag är en person med sjukt dåligt självförtroende och det räcker små ord från en speciell person,
så rubbas detta självförtroende och man är nere på marken.
man är alldeles för svag för att resa sig, för man har fallit så många andra gånger innan.

det värsta med detta är, att jag inte kan prata med någon om detta.
antingen orkar inte personerna lägga energi på det, eller så bryr dom sig helt enkelt inte eller så förstår dom helt enkelt inte.
det är sjukt jobbigt att hålla såhär mkt känslor inom sig, och ända sättet att få ut dom är att gråta.
och jag hatar att gråta, men det går inte att stoppa.

det är sjukt hur bara på en halvtimme kan en person knäcka en såhär.
en person som man hade så sjukt förhoppningar om och verkligen hoppades på att det var en fantastisk person,
men som visar sig att vara en jävla idiot..

jag sätter på ett leende och går till skolan och försöker att inte prata så mkt.
för tårarna dom är där runt hörnan och lurar.
bara igår bröt jag ihop när jag var ute och övningskörde med min mamma.
hon sa att jag hade gjort fel på ngt och jag bara stannade bilen och grät och grät.
det var hemskt.

det känns som det är ett hål som går igenom mitt hjärta.
ibland när jag tänker på minnena och det som hände,
så slutar jag andas och bara stirrar.

personen är nu tyvärr ute i mitt liv och det gör så sjukt ont.
för under bara en riktigt kort tid, så har vi många fina minnen.
men det var kul så länge det varade..

bhebak ana kter
ya habibi dalak tol alayi
waeini bakeer
ghmorni w lmisli edaye
nsini bain edaik
ana sho mishtaa alaik
ya habibi 5alli albak 5ali yehmelna w in teer. ♥

asså vad är det för fel på mig egentligen?
vrf finns där ingen som gillar mig?
vrf lyckas jag alltid förstöra allting på ngt sätt..
när jag väl tror att jag har kärleken, poff så är han borta lika snabbt som jag hitta han.
är jag så ful? äcklig? jobbig? dum i huvudet?
snälla säg mig, vad är det för fel på mig?
vrf vill ingen jävel vara med mig?
vet ni hur hemskt det är och snart vara 18 år och aldrig haft ett förhållande?
blir så sjukt deprimerad. det tar verkligen kål på mig.
för det knäcker ens självförtroende så sjuukt mkt.
och att få höra av en kille hur värdelös man verkligen är, alla dåliga egenskaper med en,
det är som att ngn tar en kniv och skär ut hjärtat på dig, slänger det på golvet och trampar ihjäl det..

jag vill bara hitta min prins..

längesen man skrev här, men kändes att det behövdes slänga in ett inlägg. har hänt mkt den senaste tiden, både bra och dåliga saker..

dansterminen gick skit bra och showerna var awesome. är så stolt över mina fina danselever och över mig och warda! gått ut andra ring, trean väntar om några månader, scary scary. mitt sommarjobb på perstorp ab är över, har varit en tråkig tid, eftersom man nt har gjort ngt vettigt, men samtidigt rolig, för människorna där är underbara! sista dagen idag, lite smått sorgligt men riktigt skönt. libanon väntar om mindre än två dagar.. riktigt mkt blandade känslor.. det ska bli så underbart att åka till libanon och träffa hela släkten och bara glömma alla problem från sverige och leva livet. och sedan bröllopet för min morbror och min kusins dop som väntar runt hörnet gör allting så himla bra. har underbara människor runt om mig där nere. men samtidigt så är det jobbigt att missa så mkt här i sverige. att lämna alla sina underbara vänner här. att lämna sin "kärlek".. mkt har hänt denna tiden, det mest speciella är väll att jag träffade en riktigt underbar kille som jag tkr sjukt mkt om. men nu väntar libanon och jag lämnar det här i sverige. besluten vi har tagit är jobbiga att inse, men inte mkt att göra mer än att kämpa för att det ska funka. jag vet att allting är mitt fel, det är liksom jag som har förstört det nu när jag åker. resan och detta kunde inte komma mer olägligt. men jag hoppas personen vet att jag tkr om han och kmr nt vilja kämpa! jag hoppas allt fixar sig när jag kmr tbx.. en annan person som jag saknar och kommer sakna mkt mer när jag åker är min underbara nono. som åkte till canada i juni och som jag nt kmr få träffa förrän jag kmr hem från libanon, det gör ont.. och jag saknar min bästa vän, som jag nt har träffat på evigheter och som jag nt kmr träffa innan jag åker. men en speciell upplevelse väntar när jag kmr tbx, rihanna konserten kmr bli så jävla underbart! det är nog det jobbigaste med denna resan, saknaden av alla sina vänner som man knappt har hunnit träffa! och jag kmr sakna min familj lite oxå eftersom jag kmr åka en vecka innan dom, samtidigt som det ska bli skönt att få vara själv och liksom bearbeta allting ensamt och få ensam tid, så kmr saknaden vara stor!

just nu känner jag inget för resan, vet faktiskt nt varför. lite konstigt. men tanken att resa själv och komma fram och hela släkten står och väntar på en, ger en såna riktiga adrenalinkickar! jag är lite nervös inför resan, är nt en stor fantast av att åka flyg och sen att jag ska mellan landa i ett helt främmande land är lite läskigt. men det löser sig nog!

alla väskorna är snart packade, har lite grejor till jag måste köpa som jag ska göra imorn. sen på kvällen blir det att fira felle och åbbe! sen på söndagen blir det bara att fixa sig och fixa det sista inför resan. så en väldigt stressande och händelserik helg!

kmr ha datorn med mig ner och har även skaffat skype. känns skönt att ändå kunna ha kontakten med alla fina vänner!

nej nu måste jag sluta skriva och gå och lägga mig! godnatt!

nej skoja bara, men jag har tyvärr haft oändligt mkt att göra, är helt slut, kommer snart gå in i väggen..

jag tror det är mest dansen har tagit hårt på mig.
för inget blev som jag tänkte.
jag trodde det skulle bli lätt med lite svåra saker,
men det blev jobbigt som fan med små glada stunder.
jag och warda vet nog inte vad vi gav oss in i när vi började med dansen.
vi började nog med det för att vi inte ville sluta dansa och att vi ville testa på att lära ut för att det verkade kul.
jag kommer ihåg hur exalterade vi var i början.
och på första mötet när vi hade satt fram 10 stolar och tillslut när alla hade kommit fick dom inte ens plats i rummet.
vi var superlyckliga att så många var intresserade.
och när vi väl började var vi ungefär 40 pers. riktigt många.
jag och warda gick från att ha dansat i några år till att börja undervisa.
vi gick från att aldrig ha koreograferat ett nummer till att göra åtta var.
vi gick från att aldrig ha undervisat för ngn till att undervisa fyra grupper mellan åldern 6 & 17.
ingen ledarutbildning. ingen erfarenhet. och allt för höga förhoppningar.
kommer ihåg första dansen jag korra till de små, allt bara flöt på efter att ha fastnat i en timme.
jag var så himla nervös första lektionen, men allt gick bra och jag var väldigt glad att det hade gått så bra.
veckorna gick och fler och fler började hoppa av.
men hoppet fanns kvar för vi var ändå mycket folk.
veckan kom till då vi bytte grupper och fler folk började hoppa av och jag började bli bekymrad..
vi har fått så mkt från folk som bara har förstört och hoppat av.
föräldrar som har klagat helt i onödan och tryckt ner oss så förbannat för mkt.
men vi har tagit oss igenom det för vi har haft varandra och vi har haft stöd från vår familj.
jag kan säg såhär, jag hade aldrig klarat detta utan warda. hon är som min andra halva.
och jag är glad att jag fick uppleva detta med henne!
jag har lärt mig så mkt och växt så mkt på så lite tid..
nu är vi inne i sista veckan, dansuppvisning nästa vecka och vi är nere på ca 20 pers.
och just nu är jag jätte frustrerad och lite smått deppig eftersom skolan tar kål på mig och det går inget vidare med min viktminskning. just nu känns det som att hela dansuppvisningen kommer gå åt helvete.
föräldrarna fortsätter att klaga och trycka ner oss och samma med eleverna. ( inte alla då)
just nu väntar showen som är det största av allt, som får mig att nästan kissa på mig bara av att tänka på det.
det är nu jag och warda behöver varandra som mest och det är nu vi behöver allt stöd vi kan få från våra vänner. ingen förstår hur mkt det betyder för oss att folk kommer och stöttar oss på dansuppvisngen.
och såklart finns där speciella personer man vill ha där, som då nt kommer.
och jag ska va ärlig, det gör mig så besviken, arg och fruktansvärt ledsen.
ingen förstår hur mkt vi behöver er nu särskilt på dansuppvisningen.
för vi är svaga nu och vi behöver stöd, särskilt från våra närmsta vänner.
just nu så har vi inga förhoppningar mer än att det kommer gå åt helvetet.
folk tycker säkert vi är jätte löjliga, men det är så vi känner och det är nog bäst.

vi har gått igenom så mkt och vi SKA klara detta!
tack för allt warda, det är verkligen du & jag genom eld och vatten!
jag älskar dig gumman!

och även ett stort tack till alla som har stöttat oss, speciellt till våra familjer!
och såklart våra vänner, ni är bäst! <3

nej skoja bara, men jag har tyvärr haft oändligt mkt att göra, är helt slut, kommer snart gå in i väggen..

jag tror det är mest dansen har tagit hårt på mig.
för inget blev som jag tänkte.
jag trodde det skulle bli lätt med lite svåra saker,
men det blev jobbigt som fan med små glada stunder.
jag och warda vet nog inte vad vi gav oss in i när vi började med dansen.
vi började nog med det för att vi inte ville sluta dansa och att vi ville testa på att lära ut för att det verkade kul.
jag kommer ihåg hur exalterade vi var i början.
och på första mötet när vi hade satt fram 10 stolar och tillslut när alla hade kommit fick dom inte ens plats i rummet.
vi var superlyckliga att så många var intresserade.
och när vi väl började var vi ungefär 40 pers. riktigt många.
jag och warda gick från att ha dansat i några år till att börja undervisa.
vi gick från att aldrig ha koreograferat ett nummer till att göra åtta var.
vi gick från att aldrig ha undervisat för ngn till att undervisa fyra grupper mellan åldern 6 & 17.
ingen ledarutbildning. ingen erfarenhet. och allt för höga förhoppningar.
kommer ihåg första dansen jag korra till de små, allt bara flöt på efter att ha fastnat i en timme.
jag var så himla nervös första lektionen, men allt gick bra och jag var väldigt glad att det hade gått så bra.
veckorna gick och fler och fler började hoppa av.
men hoppet fanns kvar för vi var ändå mycket folk.
veckan kom till då vi bytte grupper och fler folk började hoppa av och jag började bli bekymrad..
vi har fått så mkt från folk som bara har förstört och hoppat av.
föräldrar som har klagat helt i onödan och tryckt ner oss så förbannat för mkt.
men vi har tagit oss igenom det för vi har haft varandra och vi har haft stöd från vår familj.
jag kan säg såhär, jag hade aldrig klarat detta utan warda. hon är som min andra halva.
och jag är glad att jag fick uppleva detta med henne!
jag har lärt mig så mkt och växt så mkt på så lite tid..
nu är vi inne i sista veckan, dansuppvisning nästa vecka och vi är nere på ca 20 pers.
och just nu är jag jätte frustrerad och lite smått deppig eftersom skolan tar kål på mig och det går inget vidare med min viktminskning. just nu känns det som att hela dansuppvisningen kommer gå åt helvete.
föräldrarna fortsätter att klaga och trycka ner oss och samma med eleverna. ( inte alla då)
just nu väntar showen som är det största av allt, som får mig att nästan kissa på mig bara av att tänka på det.
det är nu jag och warda behöver varandra som mest och det är nu vi behöver allt stöd vi kan få från våra vänner. ingen förstår hur mkt det betyder för oss att folk kommer och stöttar oss på dansuppvisngen.
och såklart finns där speciella personer man vill ha där, som då nt kommer.
och jag ska va ärlig, det gör mig så besviken, arg och fruktansvärt ledsen.
ingen förstår hur mkt vi behöver er nu särskilt på dansuppvisningen.
för vi är svaga nu och vi behöver stöd, särskilt från våra närmsta vänner.
just nu så har vi inga förhoppningar mer än att det kommer gå åt helvetet.
folk tycker säkert vi är jätte löjliga, men det är så vi känner och det är nog bäst.

vi har gått igenom så mkt och vi SKA klara detta!
tack för allt warda, det är verkligen du & jag genom eld och vatten!
jag älskar dig gumman!

och även ett stort tack till alla som har stöttat oss, speciellt till våra familjer!
och såklart våra vänner, ni är bäst! <3

den här veckan har varit väldigt jobb. massa med skolan. praktiken. familjen. vänner. bara massa skit.

men det börjar bli ljusare. jag och mamma har tyvärr bråkat en del den här veckan, angående min vikt..
har väldigt frustrerande. men innan idag hade vi ett jätte långt och ett jätte bra samtal!
fastan börjar på måndag och det känns jätte skönt!
för detta är en bra start för min viktminskning!
ska bli mindre mat och mer träning! har även satt en gräns att jag inte får något sött/onyttigt mer än en gång i veckan, och då väldigt lite! ska skriva upp vad jag ska äta varje dag och hur mycket! ska även börja dricka massvis med vatten! har även sagt att det blir ingen läsk på hela fastan (40 dagar).

jag vet att jag har sagt eller skrivit flera gånger, men detta är annorlunda. jag har nått upp till min gräns. jag är 17 år och väger 102 kg, vet ni hur det är? NEJ! ingen vet hur det är att leva ett sånt här liv! INGEN! men nu måste jag ta tag i mitt liv! delvis för att mamma har sagt att det inte blir någon övningskörning förrän jag har hamnat under 100 och för att kunna åka till Libanon, till min morbrors bröllop och må bra över mig själv. kunna gå till en affär och ta exakt vilket plagg som helst och det passar!

och det kommer bli lättare för mig att följa alla reglerna under fastan, för detta är något jag har lovat gud. alltså inget jag någonsin kommer bryta.


jag kommer klara detta! visst det kommer vara jobbigt i början och ändra allt! men med allt stöd från min vänner och familj, så kommer jag klara det. det enda jag ber er om, är ert stöd!



the new life, begins now!!

den här veckan har varit väldigt jobb. massa med skolan. praktiken. familjen. vänner. bara massa skit.

men det börjar bli ljusare. jag och mamma har tyvärr bråkat en del den här veckan, angående min vikt..
har väldigt frustrerande. men innan idag hade vi ett jätte långt och ett jätte bra samtal!
fastan börjar på måndag och det känns jätte skönt!
för detta är en bra start för min viktminskning!
ska bli mindre mat och mer träning! har även satt en gräns att jag inte får något sött/onyttigt mer än en gång i veckan, och då väldigt lite! ska skriva upp vad jag ska äta varje dag och hur mycket! ska även börja dricka massvis med vatten! har även sagt att det blir ingen läsk på hela fastan (40 dagar).

jag vet att jag har sagt eller skrivit flera gånger, men detta är annorlunda. jag har nått upp till min gräns. jag är 17 år och väger 102 kg, vet ni hur det är? NEJ! ingen vet hur det är att leva ett sånt här liv! INGEN! men nu måste jag ta tag i mitt liv! delvis för att mamma har sagt att det inte blir någon övningskörning förrän jag har hamnat under 100 och för att kunna åka till Libanon, till min morbrors bröllop och må bra över mig själv. kunna gå till en affär och ta exakt vilket plagg som helst och det passar!

och det kommer bli lättare för mig att följa alla reglerna under fastan, för detta är något jag har lovat gud. alltså inget jag någonsin kommer bryta.


jag kommer klara detta! visst det kommer vara jobbigt i början och ändra allt! men med allt stöd från min vänner och familj, så kommer jag klara det. det enda jag ber er om, är ert stöd!



the new life, begins now!!

No, this isn't me
Oh, please let me breathe
I'll be back sooner than you know

I need this space just like you need it
I need this time, time to clear up my mind

You know it's not personal
Sorry if I'm hurting you
Please don't give up on me now
I needed this time alone
To know I could come back home
To breathe, breathe, breathe

kan inte folk bara låta mig vara ifred!
låta mig sköta mitt eget liv!
jävla parasiter!

shiiit. 2011. tiden har gått för snabbt. helt jävla för snabbt. detta året har varit helt jävla fucking awesome med sina nedgångar. jag har tagit upp kontakten igen med vänner som jag förlorade under 2009 och det är jag sjukt glad över. 2009 var verkligen det värsta året i mitt liv allt skit hände det året. men samtidigt så gjorde det mig starkare. det gjorde mig till den personen jag är idag. jag har inte riktigt hittat mig själv än, vem jag verkligen är, men jag är på god väg. och jag har en känsla att 2011 kommer vara det året jag kommer hitta mig själv och bli en ny charline samtidigt som jag är den gamla.

hösten 2010 började jag även komma närmare nya vänner, som jag är sjukt glad över att ha i mitt liv!
jag har verkligen insett detta året vilka fantastiska vänner jag har och dom har fått mig att inse hur bra jag är.
jag har insett att det verkligen finns personer som man inte kan leva utan. personer som man behöver i sitt liv för att klara sig.

år 2011 ska jag;
- gå ner i vikt, få den kroppen jag har drömt om. för nu är det dags. jag är 17 år och har fetma. såhär kan jag inte leva längre.

- göra allt för att åka till s!esta. även om musiken inte är min sorts musik, vill jag åka dit för att vara med alla mina fina vänner. stämningen och själv upplevelsen.

- under 2010 växte jag och mognade väldigt mkt. och det märkte mina föräldrar och började behandla mig mer vuxet. och jag hoppas det blir mer under 2011.

- jag ska hitta kärleken. jag vill kunna uppleva hur det är att vara intresserad av ngn. träffa personer under några månader och utveckla känslor. jag vill vara i ett förhållande där man har möjlighet att träffa varandra. jag vill uppleva nedgångar och uppgångar. jag vill uppleva hur det är att göra slut och sen hitta ngn ny. för tiden börjar rinna ut..

- resa till libanon och träffa släkten och gå på min enda morbrors bröllop.

- resa till australien och träffa min släkt som jag inte träffat på över 10 år.

- jag ska även satsa på dansen skit mkt! det är min stora passion i mitt liv och det ska jag aldrig ge upp.

- sen så blir det att börja på zumba med mina töser!


det är mina mål under 2011. och jag ska göra allt för att det ska hända. och jag vet att det bara är jag som kan få det att hända.

det bästa och sämsta än sålänge som kommer hända under 2011 är:

+ mitt stora projekt som snart drar igång! jag och min underbara vän är fullt igång och planerar allt och snart så börjar det! detta kommer verkligen få mig att växa som människa. för detta gör mig lycklig på alla sätt. <3

- att en av mina allra närmaste vänner flyttar snart och ska börja leva sitt liv på riktigt. samtidigt som jag är så himla glad för personens skull kommer det bli väldigt ledsamt att personen åker.. <3

jag har bestämt mig att 2011 kommer rocka fett!

jag har fan fått nog av dig. jag pallar inte dig mer! det är över, jag vill fan inte ha med dig att göra mer! du är en äcklig, falsk liten bög! du har utnyttjat mig under hela den här tiden. asså seriöst, jag trodde du var annorlunda men du är precis som alla andra, låtsas vara en vän fast du i själva verket vill komma närmare någon annan! jag är så trött på dig, du är så jävla falsk, snackar så jävla mkt skit om folk sen slicker du deras rövar som en liten hundvalp! dra åt helveta, helt seriöst. ska bli så jävla skönt att slippa dig! HA ETT FUCKING BRA LIV men dina nya vänner! jävla as!

jag har fan fått nog av dig. jag pallar inte dig mer! det är över, jag vill fan inte ha med dig att göra mer! du är en äcklig, falsk liten bög! du har utnyttjat mig under hela den här tiden. asså seriöst, jag trodde du var annorlunda men du är precis som alla andra, låtsas vara en vän fast du i själva verket vill komma närmare någon annan! jag är så trött på dig, du är så jävla falsk, snackar så jävla mkt skit om folk sen slicker du deras rövar som en liten hundvalp! dra åt helveta, helt seriöst. ska bli så jävla skönt att slippa dig! HA ETT FUCKING BRA LIV men dina nya vänner! jävla as!

okej. detta blir ett bajs inlägg. verkligen.

natten var hemsk, la mig vid ett kanske vaknade upp tre gånger under natten med ett hjärta slåendes snabbt, hård andning och tårar rinnandes. det var längesen detta hände, jävla mög..

gick upp vid sex, trött som ett svin. reglerprov som gick åt helvete. skolan var helt okej under förmiddagen, jag kunde inte tänka på allt runt omkring. men sen vid lunch, brakade det. då kändes det som allt bara slängdes på mig. men jag behöll lugnet och höll käft, för de visste ej.. sen på eftermiddagen släppte jag alla tankar och fick mig lite skratt, det är bara för att jag har så underbara vänner! kom hem vid fem och då braka helvetet löst. alla känslor från igår och idag, all ilska, all sorg, all besvikelse hade samlats i en gigantisk klump som bara slungades ut och det slutade med ett rejält utbrott. men trots det har jag ännu mer ilska, sorg, besvikelse och en miljon fler känslor inom mig som väntas på att komma ut. men det kommer jag inte tillåta, inte på ett tag. så dom får helt enkelt samla sig till en ännu gigantisk klump..

nu ska jag vila lite, har fortfarande inte riktigt lugnat ner mig. sen ska jag försöka plugga matte..

sa ju att detta var ett bajsinlägg.
men ni är så söta som ändå läser! ♥