sorry, i have a life..
nej skoja bara, men jag har tyvärr haft oändligt mkt att göra, är helt slut, kommer snart gå in i väggen..
jag tror det är mest dansen har tagit hårt på mig.
för inget blev som jag tänkte.
jag trodde det skulle bli lätt med lite svåra saker,
men det blev jobbigt som fan med små glada stunder.
jag och warda vet nog inte vad vi gav oss in i när vi började med dansen.
vi började nog med det för att vi inte ville sluta dansa och att vi ville testa på att lära ut för att det verkade kul.
jag kommer ihåg hur exalterade vi var i början.
och på första mötet när vi hade satt fram 10 stolar och tillslut när alla hade kommit fick dom inte ens plats i rummet.
vi var superlyckliga att så många var intresserade.
och när vi väl började var vi ungefär 40 pers. riktigt många.
jag och warda gick från att ha dansat i några år till att börja undervisa.
vi gick från att aldrig ha koreograferat ett nummer till att göra åtta var.
vi gick från att aldrig ha undervisat för ngn till att undervisa fyra grupper mellan åldern 6 & 17.
ingen ledarutbildning. ingen erfarenhet. och allt för höga förhoppningar.
kommer ihåg första dansen jag korra till de små, allt bara flöt på efter att ha fastnat i en timme.
jag var så himla nervös första lektionen, men allt gick bra och jag var väldigt glad att det hade gått så bra.
veckorna gick och fler och fler började hoppa av.
men hoppet fanns kvar för vi var ändå mycket folk.
veckan kom till då vi bytte grupper och fler folk började hoppa av och jag började bli bekymrad..
vi har fått så mkt från folk som bara har förstört och hoppat av.
föräldrar som har klagat helt i onödan och tryckt ner oss så förbannat för mkt.
men vi har tagit oss igenom det för vi har haft varandra och vi har haft stöd från vår familj.
jag kan säg såhär, jag hade aldrig klarat detta utan warda. hon är som min andra halva.
och jag är glad att jag fick uppleva detta med henne!
jag har lärt mig så mkt och växt så mkt på så lite tid..
nu är vi inne i sista veckan, dansuppvisning nästa vecka och vi är nere på ca 20 pers.
och just nu är jag jätte frustrerad och lite smått deppig eftersom skolan tar kål på mig och det går inget vidare med min viktminskning. just nu känns det som att hela dansuppvisningen kommer gå åt helvete.
föräldrarna fortsätter att klaga och trycka ner oss och samma med eleverna. ( inte alla då)
just nu väntar showen som är det största av allt, som får mig att nästan kissa på mig bara av att tänka på det.
det är nu jag och warda behöver varandra som mest och det är nu vi behöver allt stöd vi kan få från våra vänner. ingen förstår hur mkt det betyder för oss att folk kommer och stöttar oss på dansuppvisngen.
och såklart finns där speciella personer man vill ha där, som då nt kommer.
och jag ska va ärlig, det gör mig så besviken, arg och fruktansvärt ledsen.
ingen förstår hur mkt vi behöver er nu särskilt på dansuppvisningen.
för vi är svaga nu och vi behöver stöd, särskilt från våra närmsta vänner.
just nu så har vi inga förhoppningar mer än att det kommer gå åt helvetet.
folk tycker säkert vi är jätte löjliga, men det är så vi känner och det är nog bäst.
vi har gått igenom så mkt och vi SKA klara detta!
tack för allt warda, det är verkligen du & jag genom eld och vatten!
jag älskar dig gumman!
och även ett stort tack till alla som har stöttat oss, speciellt till våra familjer!
och såklart våra vänner, ni är bäst! <3
jag tror det är mest dansen har tagit hårt på mig.
för inget blev som jag tänkte.
jag trodde det skulle bli lätt med lite svåra saker,
men det blev jobbigt som fan med små glada stunder.
jag och warda vet nog inte vad vi gav oss in i när vi började med dansen.
vi började nog med det för att vi inte ville sluta dansa och att vi ville testa på att lära ut för att det verkade kul.
jag kommer ihåg hur exalterade vi var i början.
och på första mötet när vi hade satt fram 10 stolar och tillslut när alla hade kommit fick dom inte ens plats i rummet.
vi var superlyckliga att så många var intresserade.
och när vi väl började var vi ungefär 40 pers. riktigt många.
jag och warda gick från att ha dansat i några år till att börja undervisa.
vi gick från att aldrig ha koreograferat ett nummer till att göra åtta var.
vi gick från att aldrig ha undervisat för ngn till att undervisa fyra grupper mellan åldern 6 & 17.
ingen ledarutbildning. ingen erfarenhet. och allt för höga förhoppningar.
kommer ihåg första dansen jag korra till de små, allt bara flöt på efter att ha fastnat i en timme.
jag var så himla nervös första lektionen, men allt gick bra och jag var väldigt glad att det hade gått så bra.
veckorna gick och fler och fler började hoppa av.
men hoppet fanns kvar för vi var ändå mycket folk.
veckan kom till då vi bytte grupper och fler folk började hoppa av och jag började bli bekymrad..
vi har fått så mkt från folk som bara har förstört och hoppat av.
föräldrar som har klagat helt i onödan och tryckt ner oss så förbannat för mkt.
men vi har tagit oss igenom det för vi har haft varandra och vi har haft stöd från vår familj.
jag kan säg såhär, jag hade aldrig klarat detta utan warda. hon är som min andra halva.
och jag är glad att jag fick uppleva detta med henne!
jag har lärt mig så mkt och växt så mkt på så lite tid..
nu är vi inne i sista veckan, dansuppvisning nästa vecka och vi är nere på ca 20 pers.
och just nu är jag jätte frustrerad och lite smått deppig eftersom skolan tar kål på mig och det går inget vidare med min viktminskning. just nu känns det som att hela dansuppvisningen kommer gå åt helvete.
föräldrarna fortsätter att klaga och trycka ner oss och samma med eleverna. ( inte alla då)
just nu väntar showen som är det största av allt, som får mig att nästan kissa på mig bara av att tänka på det.
det är nu jag och warda behöver varandra som mest och det är nu vi behöver allt stöd vi kan få från våra vänner. ingen förstår hur mkt det betyder för oss att folk kommer och stöttar oss på dansuppvisngen.
och såklart finns där speciella personer man vill ha där, som då nt kommer.
och jag ska va ärlig, det gör mig så besviken, arg och fruktansvärt ledsen.
ingen förstår hur mkt vi behöver er nu särskilt på dansuppvisningen.
för vi är svaga nu och vi behöver stöd, särskilt från våra närmsta vänner.
just nu så har vi inga förhoppningar mer än att det kommer gå åt helvetet.
folk tycker säkert vi är jätte löjliga, men det är så vi känner och det är nog bäst.
vi har gått igenom så mkt och vi SKA klara detta!
tack för allt warda, det är verkligen du & jag genom eld och vatten!
jag älskar dig gumman!
och även ett stort tack till alla som har stöttat oss, speciellt till våra familjer!
och såklart våra vänner, ni är bäst! <3
sorry, i have a life..
nej skoja bara, men jag har tyvärr haft oändligt mkt att göra, är helt slut, kommer snart gå in i väggen..
jag tror det är mest dansen har tagit hårt på mig.
för inget blev som jag tänkte.
jag trodde det skulle bli lätt med lite svåra saker,
men det blev jobbigt som fan med små glada stunder.
jag och warda vet nog inte vad vi gav oss in i när vi började med dansen.
vi började nog med det för att vi inte ville sluta dansa och att vi ville testa på att lära ut för att det verkade kul.
jag kommer ihåg hur exalterade vi var i början.
och på första mötet när vi hade satt fram 10 stolar och tillslut när alla hade kommit fick dom inte ens plats i rummet.
vi var superlyckliga att så många var intresserade.
och när vi väl började var vi ungefär 40 pers. riktigt många.
jag och warda gick från att ha dansat i några år till att börja undervisa.
vi gick från att aldrig ha koreograferat ett nummer till att göra åtta var.
vi gick från att aldrig ha undervisat för ngn till att undervisa fyra grupper mellan åldern 6 & 17.
ingen ledarutbildning. ingen erfarenhet. och allt för höga förhoppningar.
kommer ihåg första dansen jag korra till de små, allt bara flöt på efter att ha fastnat i en timme.
jag var så himla nervös första lektionen, men allt gick bra och jag var väldigt glad att det hade gått så bra.
veckorna gick och fler och fler började hoppa av.
men hoppet fanns kvar för vi var ändå mycket folk.
veckan kom till då vi bytte grupper och fler folk började hoppa av och jag började bli bekymrad..
vi har fått så mkt från folk som bara har förstört och hoppat av.
föräldrar som har klagat helt i onödan och tryckt ner oss så förbannat för mkt.
men vi har tagit oss igenom det för vi har haft varandra och vi har haft stöd från vår familj.
jag kan säg såhär, jag hade aldrig klarat detta utan warda. hon är som min andra halva.
och jag är glad att jag fick uppleva detta med henne!
jag har lärt mig så mkt och växt så mkt på så lite tid..
nu är vi inne i sista veckan, dansuppvisning nästa vecka och vi är nere på ca 20 pers.
och just nu är jag jätte frustrerad och lite smått deppig eftersom skolan tar kål på mig och det går inget vidare med min viktminskning. just nu känns det som att hela dansuppvisningen kommer gå åt helvete.
föräldrarna fortsätter att klaga och trycka ner oss och samma med eleverna. ( inte alla då)
just nu väntar showen som är det största av allt, som får mig att nästan kissa på mig bara av att tänka på det.
det är nu jag och warda behöver varandra som mest och det är nu vi behöver allt stöd vi kan få från våra vänner. ingen förstår hur mkt det betyder för oss att folk kommer och stöttar oss på dansuppvisngen.
och såklart finns där speciella personer man vill ha där, som då nt kommer.
och jag ska va ärlig, det gör mig så besviken, arg och fruktansvärt ledsen.
ingen förstår hur mkt vi behöver er nu särskilt på dansuppvisningen.
för vi är svaga nu och vi behöver stöd, särskilt från våra närmsta vänner.
just nu så har vi inga förhoppningar mer än att det kommer gå åt helvetet.
folk tycker säkert vi är jätte löjliga, men det är så vi känner och det är nog bäst.
vi har gått igenom så mkt och vi SKA klara detta!
tack för allt warda, det är verkligen du & jag genom eld och vatten!
jag älskar dig gumman!
och även ett stort tack till alla som har stöttat oss, speciellt till våra familjer!
och såklart våra vänner, ni är bäst! <3
jag tror det är mest dansen har tagit hårt på mig.
för inget blev som jag tänkte.
jag trodde det skulle bli lätt med lite svåra saker,
men det blev jobbigt som fan med små glada stunder.
jag och warda vet nog inte vad vi gav oss in i när vi började med dansen.
vi började nog med det för att vi inte ville sluta dansa och att vi ville testa på att lära ut för att det verkade kul.
jag kommer ihåg hur exalterade vi var i början.
och på första mötet när vi hade satt fram 10 stolar och tillslut när alla hade kommit fick dom inte ens plats i rummet.
vi var superlyckliga att så många var intresserade.
och när vi väl började var vi ungefär 40 pers. riktigt många.
jag och warda gick från att ha dansat i några år till att börja undervisa.
vi gick från att aldrig ha koreograferat ett nummer till att göra åtta var.
vi gick från att aldrig ha undervisat för ngn till att undervisa fyra grupper mellan åldern 6 & 17.
ingen ledarutbildning. ingen erfarenhet. och allt för höga förhoppningar.
kommer ihåg första dansen jag korra till de små, allt bara flöt på efter att ha fastnat i en timme.
jag var så himla nervös första lektionen, men allt gick bra och jag var väldigt glad att det hade gått så bra.
veckorna gick och fler och fler började hoppa av.
men hoppet fanns kvar för vi var ändå mycket folk.
veckan kom till då vi bytte grupper och fler folk började hoppa av och jag började bli bekymrad..
vi har fått så mkt från folk som bara har förstört och hoppat av.
föräldrar som har klagat helt i onödan och tryckt ner oss så förbannat för mkt.
men vi har tagit oss igenom det för vi har haft varandra och vi har haft stöd från vår familj.
jag kan säg såhär, jag hade aldrig klarat detta utan warda. hon är som min andra halva.
och jag är glad att jag fick uppleva detta med henne!
jag har lärt mig så mkt och växt så mkt på så lite tid..
nu är vi inne i sista veckan, dansuppvisning nästa vecka och vi är nere på ca 20 pers.
och just nu är jag jätte frustrerad och lite smått deppig eftersom skolan tar kål på mig och det går inget vidare med min viktminskning. just nu känns det som att hela dansuppvisningen kommer gå åt helvete.
föräldrarna fortsätter att klaga och trycka ner oss och samma med eleverna. ( inte alla då)
just nu väntar showen som är det största av allt, som får mig att nästan kissa på mig bara av att tänka på det.
det är nu jag och warda behöver varandra som mest och det är nu vi behöver allt stöd vi kan få från våra vänner. ingen förstår hur mkt det betyder för oss att folk kommer och stöttar oss på dansuppvisngen.
och såklart finns där speciella personer man vill ha där, som då nt kommer.
och jag ska va ärlig, det gör mig så besviken, arg och fruktansvärt ledsen.
ingen förstår hur mkt vi behöver er nu särskilt på dansuppvisningen.
för vi är svaga nu och vi behöver stöd, särskilt från våra närmsta vänner.
just nu så har vi inga förhoppningar mer än att det kommer gå åt helvetet.
folk tycker säkert vi är jätte löjliga, men det är så vi känner och det är nog bäst.
vi har gått igenom så mkt och vi SKA klara detta!
tack för allt warda, det är verkligen du & jag genom eld och vatten!
jag älskar dig gumman!
och även ett stort tack till alla som har stöttat oss, speciellt till våra familjer!
och såklart våra vänner, ni är bäst! <3
