jag inser verkligen nu hur mycket jag saknar min pappa.
visst, det kanske var lite skönt första två veckorna.
men nu är det bara skit.
jag sitter fortfarande varje kväll och väntar tilll att han ska komma genom dörren kl 23.30 från jobbet.
men han kommer aldrig.
och det gör så sånt.
nu behöver jag han som mest.
nu när jag mår som mest skit.
även om vi bråka
så fanns han alltid där för mig
han förstod alltid mig
och han såg alltid på mig när jag mådde dåligt.
jag älskar att krypa in i hans famn när jag är ledsen.
för det finns inget bättre än en kram från sin pappa.
fan vad jag saknar han.
det är verkligen inte lätt i fem veckor utan sin pappa.
och det värsta är att jag inte kommer träffa han innan london.
jag kommer inte kunna säga hejdå.
jag läntar som fan tills jag kommer hem från london,
för då vet att jag min pappa kommer stå där på stationen,
halv ett på natten och hämta mig!
och det kommer vara den bästa dagen på evigheter.
jag kan inte ens snacka med han i telefon,
eftersom när vi är vakna sover han,
och när vi sover är han vaken.
jag saknar dig pappa!
och älskar dig massvis!
♥